Stå upp för det, säg ifrån - mobbning är det värsta som finns.
Jag har tänkt jättemycket på mobbning det senaste. Man hör så mycket kommentarer (i verkligheten alltså, inte bara i "internetvärlden") jätteofta. ALLT för ofta. Och mobbning är det värsta som finns enligt mig. Jag har inte tänkt så mycket på mobbning innan, vet faktiskt inte varför jag börjat tänka på det nu heller, men ändå.
Så äckligt jävla trött på folk som tror att de kan trycka ner andra. Det kan "bara" vara en liten kommentar och sedan försvara sig med "Det var ju bara ett skämt". Skämt? Sen NÄR blev mobbning ett skämt? Berätta för mig! För det är precis vad det är - mobbning. Trött på kommentarer som till slut bryter ner personer, som man blir svag av oavsett om det är något "litet" så vet man faktiskt inte hur illa upp personen tar det. Vill bara att ALLA ska tänka om och tänka till, man är inte cool om man mobbar, INGEN mår bättre av att vara elak - INGEN!
Mobbning är inte bara kränkande särbehandling under en lång period, en kommentar hit eller dit är också mobbning, men på en lägre nivå. Men som sagt, fortfarande mobbning.
-
Även om det bara handlar om en kommentar på "skämt", så är det jättesvårt att veta ifall personen i fråga tar åt sig eller inte. Bara för att den som säger kommentaren "skämtar", betyder det att personen som får kommentaren inte tar illa upp? Vem vet vart gränsen för mobbning eller skämt går? Jag tror att den som blir mobbad är den enda som vet ifall det är skämt eller inte, vissa är känsligare än andra och det är så lätt att såra, bara med ett litet ord. Det är därför jag inte fattar skämt som innehåller elaka ord. Som t.ex. "Din hora, haha skoja bara!". Liksom, vad är vitsen? Vad är poängen?
Nu till lite mer personligt då...
Tror dessutom att vi hästfolk någon gång fått kommentarer som "Hästar ska ligga på mackan", "Hästar förtjänar att dö", "Hästar är hamburgare", "Lek inte med maten" osvosv. Och jag blir så jävla irriterad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Okej jag har häst, okej jag rider - men VEM FAN har gett dig rätten att kalla min häst för hamburgare för det? Jag vet själv vem jag är och vad jag tycker om, jag ändras inte för några kommentarer, MEN jag låter inte en jävel pissa på mig, för jag står upp för vad jag än tycker. Spelar ingen roll om vad det är, jag skiter i vad andra tycker. Okej - du tycker att hästar är hamburgare. Ska jag anteckna detta och sen gå hem och gråta för att du tycker det? Tror du att jag ändrar mig som person och börjar skaffa andra intressen för att du tycker si eller så? Tror du själv att det är så jävla lätt att få mig till botten? Nää, tänk om lite. Förresten - TACK, du gör mig starkare!
Så äckligt jävla trött på folk som tror att de kan trycka ner andra. Det kan "bara" vara en liten kommentar och sedan försvara sig med "Det var ju bara ett skämt". Skämt? Sen NÄR blev mobbning ett skämt? Berätta för mig! För det är precis vad det är - mobbning. Trött på kommentarer som till slut bryter ner personer, som man blir svag av oavsett om det är något "litet" så vet man faktiskt inte hur illa upp personen tar det. Vill bara att ALLA ska tänka om och tänka till, man är inte cool om man mobbar, INGEN mår bättre av att vara elak - INGEN!
Är du annorlunda? (Ja, det är alla, ingen är den andra lik) GREAT - go for it! Stå upp för den DU är, DU är UNIK!
Måste komma ur balans för att hitta tillbaka igen
Det händer ingenitng. Jag kan inte koncentrera mig på det jag måste göra, just för att jag är raslös. Låter helt omvänt, men jag har nog kommit på att det är så. Jag har inget kortsiktigt mål att kämpa mot, inget att tänka på när jag behöver tänka.
Jag tror att jag måste komma ur balans för att hitta tillbaka på samma bana igen och fortsätta framåt. Någonting måste hända så jag har något att tänka på och något att kämpa emot för. Jag älskar att kämpa emot, nog det bästa som finns. Visa folk att jag kan och att jag vill, utan deras hjälp och att jag inte bryr mig om vad de säger. Det behöver inte hända någonting bra, det kan vara något dåligt också. Bara jag har någonting att kämpa för, komma igenom någonting och när jag väl är igenom förstå & bevisa att jag klarade det. För just nu har inte något sådant hänt på väldigt länge och det gör mig okoncentrerad på allt. Och jag är en sån där som måste ha massa tankar i huvudet för att fungera, för att komma någonstans.
-
Svårt att förklara, hoppas ni inte tror att är något psyko nu eller nåt, haha.
Skolavslutningen i somras. Saknar det!
Tänk vad livet skulle varit lättare utan betyg.
Usch, hatar att ha så mycket i skolan som jag har just nu. Det påverkar verkligen allt jag gör. Blir stressad vad det än gäller. Just idag longerades Silver och jag var både stressad och arg över att jag har massa saker i skolan. Vilket påverkar han, mig och våran träning tillsammans. Jag blir frustrerad och då blir han stressad och fjantig (med all rätt och förståelse förstås) och börjar "bli rädd" för saker, slutar koncentrera sig t.ex. Man får vara övertydlig för att få honom att koncentrera sig. Och det går mig på nerverna då mitt tålamod (alltid) är på 0 innan jag ens försökt med någonting. Vill att allt ska funka direkt. Fastän jag vet att det är jag som är problemet i grunden.
-
Det är ju inte så att jag bara vill ha E i betyg heller (G), utan helst B-A (MVG/MVG+). Och då krävs det lite mer än att bara göra uppgifterna. Och jag sätter såna krav på mig själv att jag blir riktigt besviken om jag får t.ex D-C (G+/VG). Just nu - tycker jag - att mina betyg inte alls är bra, för jag hinner inte med och då gör jag allt "halvdant" i stället. Ska försöka sänka kraven och tycka att ett VG är ett bra betyg. Vilket jag absolut inte tycker egentligen.
-
Låter som om jag bara klagar nu, men det är såhär det ligger till. Skulle varit enklare om man kunde stänga av två världar helt och hållet. När jag är i skolan existerar inte hästarna/hobbys och när jag är med hästarna existerar inte skolan. Allt hade varit 100 x lättare! Men så är ju inte fallet.
Får väl ta tag i min krönika som jag ska ha skrivit till imorgon.. Och religionsprovet tills i morgon, jag har inte ens öppnat häftet och förstår inte ens första meningen typ. Känns som om det går bra för mig just nu.
Händer-ingenting-period, tills nu!
De senaste dagarna har jag känt mig helt deprimerad. Jag har varit såååå otaggad på att rida och vara i stallet över huvudtaget. Orkar inte med skolan och min helt efterblivna klass, orkar inte göra skolarbete, orkar inte städa, orkar inte laga någon mat - orkar bara lyssna på musik! (Lärt mig Cher Lloyds nya låtar, speciellt Grow Up, fett svår men äråå klart jag lärde mig den, haha!). Har bara varit i min Cher Lloyd-bubbla. Rätt bra där inne ändå alltså <3
-
Hur som helst, jag har varit helt nere och det finns ingenting att längta till, är så otroligt omotiverad om man kan säga så. Inte orkar med någonting, inte ens gjort något! Haft huvudvärk konstant osv, ja ni förstår nog. Igår tänkte jag lite på allt som Cher sagt, och ja, det hjälper mig en himla massa. "If you have a dream theres no one out there that can stop you from achieving it." "If I am trouble - I AM TROUBLE." "This is my life and I won't anyone let me out to be a joke" och massa annat fint. True words, har gått efter det hela veckan nu känner jag. Levt på det.
Men nästa vecka blir det ändringar, har en rolig sak inplanerad om exakt en vecka klockan 14.00. VI är på gång nu. 2012 blir vårat år!
Tog mig en funderare
ar ute och fixade stallet förut och kom att tänka på en sak. Visst är det så att man jämför sig med andra? Hela tiden, allt som oftast? Jag gör i alla fall det, omedvetet kan man säga. Och aldrig med någon som har det sämre... bara bättre. "Åh jag vill också ha en sån" eller "Fy vad fuskigt att hon fick den!", jag tänker ALDRIG "Jag har det så mycket bättre än den tjejen".
-
Men vet ni vad? Varför 'är det så svårt' att nöja sig med det man har? Varför inte sluta jämföra sig med andra och sukta efter vad dom har? Jag ska verkligen sluta med det. KLART att jag är övernöjd med det jag har, absolut. Och jag är superglad att jag har mina föräldrar som ger mig dom möjligheter jag får och dom förutsättningarna som behövs för det!! Men jag lyckas alltid se saker som andra har, men inte jag. Och jag är så trött på det, för jag vet att jag har det så grymt mycket bättre än måånga andra hästtjejer. Jag är verkligen medveten om det, och ändå fortsätter jag jämföra mig med de som har finare utrustning än mig eller en paddock som inte jag har. Är trött på mig själv.
-
Hur många får chansen att flytta till en gård när man är liten, och ha en syster som får egen häst, som sen JAG får lära mig av? Som JAG, 9 år gammal, och min syster får senare dela på? Hur många får möjligheten att provrida/leta hästar för att få EN TILL häst ett år senare? Och hur många får möjligheten att bara rida en ponny för att han behövdes rida, och sen få reda på att han helt plötsligt var min? Hur många egentligen? Hur många har en egen gård, bor med sin familj, har föräldrar som ALLTID ställer upp och vill hjälpa, har hund, sköldpadda, 3 hästar, har fina kläder, jacuzzi, egna datorer, pool och egen systemkamera? Jag kan inte fortsätta hålla på att jämföra mig med de som har det bättre. För ibland säger mamma: Hur många finns det egentligen som har det bättre än du? INTE många.
-
Det finns så mycket saker som jag VILL ha, men jag vet också att jag har så mycket saker som ANDRA vill ha. Jag vill ha det där turkosa Scapa schabraket - PRECIS det som hon har. Jag vill också ha en 40x60 paddock - PRECIS som dom har. Men samtidigt.... så vet jag att den där tjejen, vill mer än allt annat i väärlden, ha en egen häst - PRECIS som jag har...
ALLT detta och mer, är mitt! Jag ska verkligen sluta jämföra mig med andra, för - fan vad bra jag har det.
